Norge kan ta ledningen

Tal av Bengt Lindqvist, FN:s handikapprapportör, vid konferensen Demokrati på prov

Mina damer och herrar!

Jag ber först att få tacka för inbjudan att medverka vid denna viktiga konferens om den framtida handikappolitiken här i Norge. Jag har med stort intresse följt debatten kring Manneråkutvalgets analys och förslag. Innan jag tar upp den tråden, vill jag bara berätta för er om vad som hände mig på vägen hit.

Att leva med blindhet innebär bl a att man rör sig med utgångspunkt från vissa förväntningar om hur miljön är utformad. Jag åker ibland med Arlanda-expressen, när jag ska ut på mina internationella uppdrag. När jag skulle stiga av expresståget från Gardemoen, hade jag minnesbilden av Arlanda-expressen i minnet. Vid utgången steg jag därför rakt ut i luften och störtade utför de fyra trappstegen ner mot dörren, som dessbättre fortfarande var stängd och fångade upp mig. På detta fysiskt påtagliga sätt fick jag stifta bekantskap med ett av de senaste exemplen på hur andra intressen segrat över kravet om handikapptillgänglighet.

Så till mitt egentliga ämne:

"Inte förrän alla människor och alla stater erkänner och accepterat det som ett gemensamt ansvar att skapa anständiga levnadsvillkor för alla människor, inte förrän då, kan vi med något berättigande tala om mänskligheten som civiliserad."

Detta skrev Albert Einstein år 1945 i debatten om hur människans värde och rätt måste återupprättas efter andra världskrigets mardrömslika upplevelser. Debatten ledde så småningom till antagandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen inleds som bekant med orden: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Enligt min mening är detta vår tids viktigaste grundsats.

Ur det lika värdet och den lika rätten följer sedan logiskt de övriga delarna av deklarationen: Människans okränkbarhet, rätten till lika behandling, lika möjligheter och inflytande.

Efter många års debatt kunde därefter FN utarbeta och anta de båda konventionerna om civila och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som båda trädde i kraft i mitten av 1970-talet. Därefter har ytterligare fyra konventioner antagits, som fördjupar och utvecklar människorätten inom vissa områden. Därmed hade världen fått en uppsättning normer som skulle skydda och främja människorätten.

Alla människors lika värde och rätt! Alla människor. Det lilla och viktiga ordet "alla" får mig att tänka på en episod, som inträffade för cirka femton år sedan:

Jag ledde arbetet på att revidera det socialdemokratiska partiets handikapprogram. Vi anordnade en serie seminarier för att gå igenom vår ideologi och dess betydelse för den framtida politiken. Vid ett sådant tillfälle ställde en man med ett omfattande eget funktionshinder följande fråga: Vi talar hela tiden om "alla". Allas rätt till arbete, en skola för alla, bostäder åt alla, kultur åt alla. När vi säger "alla", menar vi verkligen alla och är vi beredda att ta konsekvenserna av ett sådant synsätt?

Hans fråga ledde till en livlig diskussion, men självfallet var svaret givet: I en demokrati måste vi mena alla och vi måste vara beredda att ta konsekvenserna härav.

Men hur är det då med funktionshindrade och de mänskliga rättigheterna? Självfallet omfattas människor, som råkar leva med ett funktionshinder, av FN:s människorätts-normer. Detta i en allmän mening. Problemet har emellertid hittills varit att de hinder för delaktighet som hänger samman med funktionshindret negligerats eller skyllts på själva existensen av ett funktionshinder.

I 20 år har vi nu kämpat för att det utanförskap, som hänger samman med en funktionsnedsättning ska erkännas som en fråga om mänskliga rättigheter och ett ansvar för de organ som övervakar människorätten. Genom en serie resolutioner inom FN:s kommission för mänskliga rättigheter har vi nu fått ett genombrott för detta synsätt. Vi har fått det principiellt och på pappret. Det måste nu omsättas i praktiken. För att åstadkomma detta arbetar vi inom FN längs följande två huvudlinjer - att utveckla en handikappkomponent i den allmänna övervakningen och att utarbeta en särskild konvention om funktionshindrades rättigheter. Tiden medger inte att jag går närmare in på detta arbete.

Jag ska nu försöka knyta an till debatten här i Norge. Jag har tagit del av en sammanfattning av Manneråkutvalgets betänkande. Sett ur ett internationellt perspektiv är detta ett utomordentligt intressant inlägg i debatten om den framtida handikappolitiken. Jag delar utvalgets syn att det dominerande hindret för funktionshindrades deltagande är att deras behov inte finns med som en given del i samhällsplaneringen. De hinder som skapas genom brister i planeringen, alltså genom mänskliga beslut, är resultatet av diskriminerande handlingar. Om sådana brister i planeringen utestänger människor med funktionshinder från att delta i viktiga aktiviteter är det fråga om grova kränkningar av deras mänskliga rättigheter. Det nya och spännande med Manneråkutvalgets betänkande är att en offentlig utredning lyfter in hela frågan om samhällets tillgänglighet i debatten om mänskliga rättigheter och diskriminering.

Jag vet att ni här i Norge haft en debatt om rösträtten och de hinder för deltagande som finns i samband med allmänna val. På ett mycket påtagligt sätt aktualiserar detta frågan om statens skyldigheter. Jag tar detta område som exempel också därför att det pågått ett lyckat projekt de senaste tre åren inom detta område. International Foundation for Election Systems (IFES) har med Sida-medel följt allmänna val i ett antal länder i alla regioner och studerat tillgängligheten för funktionshindrade. IFES har också gjort en total genomgång av existerande lagar, regler och praxis i samband med allmänna val.

Projektet avslöjade mängder av ytterst allvarliga inskränkningar i funktionshindrades möjligheter att utöva sin rösträtt och delta i politiskt arbete.

Vilka skyldigheter har då staten enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter? Den frågan har debatterats sedan tillkomsten av konventionen och med åren har synsättet förändrats i riktning mot en mer aktiv och intervenerande roll för statsmakten. Mot denna bakgrund finns endast en rimlig tolkning: Staten har skyldighet att skapa förutsättningar, så att alla människor kan utöva sin rätt att delta i fria och hemliga val. Rösträtten kan naturligtvis inte förbehållas en viss grupp människor, som råkar uppfylla av staten uppställda förutsättningar. Att analfabeter, människor med ett annat språk än majoriteten, människor i avlägsna delar av landet ska kunna utöva sin rösträtt, anser nog de allra flesta. För detta krävs särskilda åtgärder. Det är lika självklart att vi, som råkar leva med ett funktionshinder, ska kunna utöva vår rösträtt på jämlika villkor. Som avslutning på IFES-projektet anordnades ett seminarium, som utarbetade riktlinjer för funktionshindrades deltagande i allmänna val på lika villkor. Resultatet kan studeras på IFES hemsida: www.electionaccess.org. För min del kommer jag att överlämna materialet till den övervakningskommittée inom FN, som har ansvaret för dessa frågor.

Konferensdeltagare!

Mitt viktigaste budskap till er här idag är att det nu skett ett paradigmskifte inom handikappolitiken. Vi måste lära oss att se och studera funktionshindrades verklighet ur ett människorättsperspektiv. Det av människor skapade utanförskapet kan inte längre döljas eller accepteras. Inom varje nationalstat blir därför frågan hur och med vilka medel man ska kunna undanröja dessa hinder. Hur ska en politik utformas, som medför att funktionshindrades situation och förutsättningar beaktas från början i all samhällsplanering. Det är här Norge och Manneråksutvalget blir så intressant för oss alla. I ert fortsatta arbete blir naturligtvis era egna erfarenheter er viktigaste tillgång. Den tuffare lagstiftning som finns i en del andra länder är också av intresse.

Sverige är intressant, därför att situationen är så likartad. Flera signaler tyder på att den nationella handlingsplanen från år 2000, som ju saknar en samlande lagstiftning, är för svag. Detta är uppenbarligen en insikt som också finns inom den svenska regeringen. Den stora frågan om hinder för tillgänglighet som grund för diskriminering har nyligen lagts i en utredning. Det hälsar jag med stor tillfredsställelse. För övrigt kan det tilläggas, att de olika aktörerna (kommunintressena, byggsektorn, arkitekterna etc) fördelar sig på ett nästan identiskt sätt i Sverige.

Det stora med Manneråkutvalget är att man som statlig utredning föreslår en antidiskrimineringslag som tar upp hela frågan om tillgänglighet. Om regering och storting följer utredningens förslag skulle Norge ta ledningen i handikappolitiken, inte enbart i Norden utan i Europa och världen.

Slutligen: Jag tror att en stor majoritet av alla berörda egentligen håller med oss om det rimliga i vår analys och de förslag som lagts fram. Frågan kan inte sopas under mattan. Det handlar om den fortsatta demokratiska utvecklingen i våra länder. Jag hoppas att ni här i Norge, med de särskilt gynnsamma förhållanden som ni har, ska våga ta ledningen. Jag önskar alla som vill delta aktivt i den processen framgång i arbetet!